|
så renodlad form. I de system som
ofta påstås vara egenutvecklade ingår det i regel delsystem som
upphandlats på marknaden. Dessutom är det inte
ovanligt att delsystem ingår som tagits fram i
samarbete med andra nationer. I de fall
Försvarsmakten köper färdiga system på marknaden
ställs det vidare krav på anpassning. Denna
anpassning är inget självändamål utan är något som
är nödvändigt, exempelvis på grund av svensk
lagstiftning eller därför att systemet måste
anpassas till svenska lednings- eller
logistiksystem. Det är något vi alltid kommer att
tvingas till vare sig vi vill eller inte. Sanningen
är således att i stort sett alla upphandlingar av
försvarsmateriel av mer komplex och kostnadsdrivande
art kommer att innehålla delar av direktupphandling,
egenutveckling och utveckling i samarbete.
Du talar dig varm för internationell samverkan
vid anskaffning av försvarsmateriel. Varför då?
Det är en vedertagen uppfattning att internationella
projekt tenderar att bli dyrare än nationellt
utvecklade, men detta kompenseras mer än väl av att
flera nationer delar på kostnaderna. Vinsterna finns
dock inte bara i utvecklingsledet utan i kanske ännu
högre grad under resten av livscykeln där länderna
kan dela både vidmakthållande och
vidareutvecklingskostnader. Dessutom skapas grunden
för samordning av infrastrukturen för såväl
utbildning som underhåll. Idag är vi ofta i
situationen vid sådana insatser att vi tvingas
samordna oss med andra länder utan att de
materielmässiga förutsättningarna finns.
Ska Sverige sluta med egenutveckling?
Jag vill poängtera att någon renodlad form av
egenutveckling knappt existerar. Vidgar vi dock
definitionen till att gälla system där svensk
försvarsindustri är huvudleverantör vill jag påstå
att en mycket stor del av dessa
utvecklingssatsningar är vidareutveckling av redan
befintliga system. Att kostnaderna för en
vidareutveckling i de allra flesta fall är
kostnadseffektiv i förhållande till alternativen är
uppenbart om kostnaderna för att skapa den
nödvändiga infrastruktur som krävs för att
vidmakthålla systemen räknas in.
Att en stor del av materielbeställningarna går till
svensk försvarsindustri skall därför ses i ljuset av
att det är en mycket viktig del av vår
materielförsörjningsstrategi att i det längsta välja
vidareutveckling istället för den betydligt mer
kostsamma formen nyutveckling.
Innebörden av detta är att endast i ett fåtal fall
inleds i dagsläget renodlade nyutvecklingsprojekt. I
de fall där det ändå sker är det efter en noggrann
analys av marknadens möjligheter och där det har
visat sig att det saknas alternativa projekt som kan
ge den önskade förmågan.
Satsar Sverige för mycket på materielanskaffning
jämför med andra länder?
Jämförelserna blir ofta grovt förenklade och
missvisande. Vår investeringsandel ligger i år på
knappt 27 procent. Min bedömning är att denna andel
ligger i nivå med jämförbara västländer som vill
utveckla ett modernt insatsförsvar.
Går det att minska utgifterna enligt regeringens
önskemål?
För oss som dagligen arbetar med försvarets
materielförsörjning är det helt klart att de
ekonomiska rationaliseringsmöjligheter på ca 1
miljard kronor som Försvarsförvaltningsutredningen
pekade på pågår för fullt i och med den nu
implementerade materielförsörjningsstrategin och kan
därför inte räknas hem ännu en gång. Ekonomiska
begränsningar i den storleksordningen kommer direkt
att påverka Försvarsmaktens operativa och
internationella förmåga samt insatsorganisationens
storlek. Det har varit tydligt i den just avslutade
materielplaneringen för nästa år där vi tvingats
lyfta ut objekt som var planerade att ingå i en ökad
internationell ambition t.ex. inom ledningsområdet.
|
