|
Replik
Johan Tunberger
Argument från planhushållningens dagar!
Johan Tunberger skriver på SvD
Brännpunkt om en ”Järntriangel” bestående av
militära planerare, försvarsindustri och politiker.
Det kanske finns en del sanning i vad Tunberger
säger om statens förmåga att planera och genomföra
försvarets materielförsörjning. Men i huvudsak hör
hans argument hemma i det system som rådde under det
kalla kriget då industrin i huvudsak hade den
svenska staten som kund. Då skedde
materielplaneringen utifrån behovet av att förse
industrins utvecklingsavdelningar och
produktionsanläggningar med beställningar för att
hålla kontinuitet och för att fylla de stora förråd
som behövdes för invasionsförsvaret. Det system som
rådde var i stort sett ett planekonomiskt system. En
stor del av industrin var dessutom under denna tid
statsägd.
Men trots det gamla systemets eventuella brister,
och allt som Tunberger påstår, har den tidigare
försvarsplaneringen genererat ett stort antal
produkter som idag är bästsäljare på den
internationella marknaden. Serielängderna för export
överstiger ofta det kalla krigets svenska behov.
Listan på produkter är lång: Granatgevären
Carl-Gustaf och AT4, pansarvärnsroboten Bill, Robot
70, Bofors 57 mm kanoner, Stridsbåt 90, Stridsfordon
90, radarsystemen Giraff och Arthur, ett stort antal
olika ledningssystem m.m. m.m. Det svenska
försvarets satsningar på utveckling av dessa system
har betalats tillbaka med råge till de svenska
skattebetalarna.
Att skylla försvarets nuvarande ekonomiska problem
på försvarsindustrin är både felaktigt och
orättvist. Hade staten ställt om sin styrning,
organisation och materielanskaffning på samma sätt
som försvarsindustrin hade dagens problem inte
funnits.
Tunberger har uppenbarligen inte följt utvecklingen
hos svensk försvarsindustri. Industrin har till
skillnad från staten anpassat sig väl till de nya
förutsättningarna. Läget är i dag helt annorlunda än
det var 1989 då Berlinmuren rasade. Industrin har
sedan många år förstått hur marknaden förändrats och
genomfört nödvändiga förändringar. Hade detta inte
skett så hade vi inte haft kvar någon kvalificerad
försvarsindustri i Sverige.
Av de svenska försvarsföretagens samlade produktion
är idag ca 55% export. 2003 till 2007 exporterades
till ett värde av 86 miljarder. För vissa företag är
exporten det helt dominerande. Av den totala
produktionen är för övrigt ca 60% produkter för den
civila marknaden och för säkerhetsmarknaden. När
svensk försvarsindustri i dag blir engagerad i
framtida utvecklingsprojekt sker det, tillsammans
med det engagemang som den svenska staten bidrar
med, nästan alltid i samarbete med andra länder och
med egna industriella satsningar. Genom att satsa på
utvecklingsprojekt i samarbete med andra och på
sådana projekt som har exportpotential kan svenska
företag även i framtiden leverera kostnadseffektiva
lösningar för det svenska försvaret trots att den
svenska marknaden minskat mycket kraftigt.
Inför framtiden vore det bra om vi slapp
argumentation baserad på den planekonomi som styrde
det kalla krigets försvarsindustriella planering.
Låt oss i stället fokusera på vad det svenska
försvaret behöver för sin framtida utveckling och
hur detta kan lösas med bästa kostnadseffektivitet.
Staten och företagen måste samarbeta och hantera
satsningar på forskning och utveckling utifrån en
gemensam målbild och en gemensam ambition att lyckas
på den internationella marknaden. Då har vi
möjligheter att bibehålla en svensk försvarsindustri
av världsklass som också kan förse det svenska
försvaret med konkurrenskraftiga alternativ.
Peter Lundberg
Vd Säkerhets- och försvarsföretagen
|
