|
Inriktningspropositionen
Det finns mycket som är
positivt med den förändring av det svenska
försvaret som regeringen presenterade i
inriktningspropositionen den 19 mars. För
oss som representerar industrin är det
efterfrågat och självklart att man bör
effektivisera materielförsörjningen och
försvarets stödverksamhet. Men i övrigt så
behandlar propositionen över huvudtaget
inte de industriella frågorna.
Det reformerade försvaret innehåller många
ambitionsökningar: Höjd beredskap, ett
troligtvis mycket dyrbart bemanningssystem,
ökade ambitioner beträffande internationella
insatser och nu, i ett sent skede,
ytterligare förband.
Förändringarna ska ske utan att extra pengar
tillförs och man tycks utgå ifrån att en
reformerad materielförsörjning,
rationalisering av stödverksamheter och
reducering av forskning och utveckling skall
finansiera de höjda ambitionerna.
Ambitionsökningen kan alltså bli en
papperstiger i och med att försvarsanslagen
ska vara oförändrade. Att frigöra medel för
den operativa verksamheten genom att
tillämpa nya principer för
materielförsörjningen kommer inte att ge
besparingar. Snarare finns det risk för att
det blir dyrare på sikt.
För två år sedan var Försvarsmaktens utrymme
för investeringar i materiel ca 28%. Med
den nuvarande planeringen är motsvarande
siffra ca 20%. Vi kommer sannolikt att få se
detta utrymme krympa än mer bara inom några
år. Även om försvaret idag har en hög
materiell standard kommer detta snabbt leda
till en urholkning av försvarets förmåga.
Mot den bakgrunden är det märkligt att inte
regeringen på ett tydligare sätt pekar på de
möjligheter som finns om man bättre tar vara
på industrins möjligheter att bidra till
försvarsförmåga och kostnadseffektivitet.
Det bör vara behov och kostnad som styr,
inte teoretiska synsätt om att köpa på ett
visst sätt. På den förändrade europeiska marknad som
propositionen talar om, men som även i
framtiden kommer att vara politiskt styrd,
möter vi våra konkurrenter som oftast består
av väl koordinerade aktörer där stat och industri
samverkar för bästa möjliga konkurrenskraft. I dessa
länder är försvarsindustrin en naturlig och
integrerad del av säkerhets- och försvarspolitiken.
Något som inte tycks vara fallet i Sverige.
Konkurrensen på denna marknad är inte mellan
företag utan mellan stater. Vi har idag en mycket kompetent och
konkurrenskraftig industri i Sverige. Den är
en bra leverantör till Försvarsmakten men
har också lyckas mycket väl på
exportmarknaden. Säkerhets- och
försvarsindustrin är en bra affär för
Sverige då mycket av exportintäkterna på
olika sätt går tillbaka till statskassan.
Sektorn omsätter ca 50 miljarder årligen.
Mer än hälften går på export. Ca 60% utgörs
av civila produkter och produkter som kan
användas för både civila och militära
ändamål. Totalt handlar det om ca 100 000
jobb i Sverige, dvs nästan lika mycket som
den svenska fordonsindustrin.
Säkerhets- och försvarsindustrin ber inte om stöd
eller subventioner men däremot behövs långsiktig
inriktning och justa spelregler. Vi skulle vilja se en försvarspolitik som
också värderar den samlade samhällsnytta som
en inhemsk industri ger, men tyvärr finns
inget om detta i propositionen. Vi skulle
önska att regeringen gav industrin bättre
förutsättningar och en tydlig inriktning så
att industrin kan vara den kostnadseffektiva
leverantör som man vill se men också att
verksamheten utvecklas till nytta för hela
Sverige.
Det talas mycket om internationellt
samarbete i propositionen, bl.a. beträffande
forskning och utveckling. För att etablera
samarbete krävs långsiktighet och
trovärdighet. En krympande
anskaffningsbudget och krympande
forskningsanslag sänder dåliga signaler till
våra samarbetsländer.
Vi måste upplevas som en trovärdig
partner.
Peter Lundberg
vd Säkerhets- och försvarsföretagen
|
