|
Myter och förutfattade meningar styr
försvars-industripolitiken
Ingen har väl undgått att vi i
sommar har haft en intensiv försvarsdebatt i
media där bland annat regeringens så kallade
stödutredning och FMV upphandling av
pansarfordon har uppmärksammats. SOFF tycker
att detta visar på att försvarsfrågorna
inklusive försvarsindustrifrågorna inte är
ointressanta för svenskarna, vilket vi
naturligtvis tycker är positivt.
Stödutredningen, vilken i och för sig har
ett vällovligt syfte att rationalisera och
effektivisera försvarets överdimensionerade
stödverksamhet, lyckas på ett
häpnadsväckande sätt föreslå nedmontering
av, i stort sett alla de delar av försvarets
verksamhet, som har betydelse för Sveriges
förmåga att delta i den internationella
utvecklingen av framtida försvarssystem.
Forskning, teknikutveckling, kompetens,
provning och verifiering är exempel på
verksamheter som drabbas av utredarens
förslag på ett så tydligt sätt att syftet
inte kan tolkas på annat sätt än att en
avveckling av vår industriella
utvecklingskapacitet eftersträvas. Detta
kommer självklart också att göra Sverige
mindre attraktivt att samarbete med.
Parallellt med detta ser vi konsekvenserna
av vad avsaknaden av en heltäckande svensk
försvarsindustristrategi innebär när FMV går
till anskaffning av försvarets nya
pansarfordon. Med den rådande
materielförsörjningsmodellen så är FMV
uppdrag att rekommendera det som är
billigast här och nu utan hänsyn till att
man från statens sida tidigare lagt ner ca
1,3 milliarder i svensk utveckling och
därmed styrt kravsättningen på det svenska
alternativet. Man ska uppenbarligen inte ta
hänsyn till beräknade livstidskostnader för
systemet eftersom man ignorerar det faktum
att det svenska alternativet inkludera
potentiella framtida royalty- och
skatteintäkter och att Sverige behåller en
hög kompetens inom området. Man förutsätter
motköpsåtaganden (offset) från utländska
leverantörer, men värderar inte det svenska
innehållet i den inhemska produkten.
Avsaknaden av en nationell strategi innebär
att det saknas vägledning för såväl
myndigheter som industri om vad vi skall
satsa och var vi skall behålla våra
styrkeområden. En vägledande nationell
försvarsindustristrategi, s.k. DIS, är
enligt vår uppfattning en nödvändighet för
att vi på ett konstruktivt sätt skall kunna
delta i samarbetsdiskussioner med andra
länder inom EU, Norden eller andra
internationella fora.
Budskapet kan inte tolkas på annat sätt än
att staten helst ser att svensk
försvarsindustriell utvecklingsförmåga
avvecklas. Men, vad är det då som styr denna
syn?
Vi vet att svensk försvarsindustri är
konkurrenskraftig på marknaden och
efterfrågad som partner i internationella
samarbetsprojekt. Vi vet att de produkter
som levererats till det svenska försvaret
håller hög kvalitet och bidrar till de
svenska förbandens internationella anseende.
Vi vet att exporten av svenska system
innebär att den svenska statens kostnader
för utveckling och tillverkning ofta betalas
tillbaka med råge genom exportintäkter,
royalty och skatter. Vi vet att satsning på
forskning och teknikutveckling inom våra
branscher inneburit avsevärd
teknologispridning till andra
högteknologiska sektorer till stor nytta för
hela det svenska samhället. Vi vet att våra
medlemsföretag sysselsätter ca 30 000
personer i landet och att detta motsvarar ca
100 000 jobb totalt i landet om
underleverantörer och servicenäringar räknas
in.
Vad är det som våra politiker och
myndigheter inte vet eller vad är det som de
vet, som vi inte vet? Till viss del tycks
frågan vara av ideologisk natur; staten
skall inte engagera sig i industriell
verksamhet m.a.o. låt marknaden sköta allt
själva så blir allt bra. Det man då glömmer
bort är att just denna marknad styrs och
regleras av politiska beslut, lagar och
regler och så kommer det förbli oavsett EU
lovvärda ambitioner att göra marknaden mer
öppen och transparant. Till viss del handlar
det nog också om myter och förutfattade
meningar. Det har varit allt för enkelt att
skylla på industrin och den tidigare
tillämpade svenska
materialförsörjningsmodellen när man inte
fått ihop försvarets ekonomi i samband med
den mycket komplicerade och krävande
omställningen av det svenska försvaret. En
vilseledande redovisning visade tidigare att
andelen materielanskaffning i försvarets
budget var över 40 %. När korten synades så
var verkligheten ca 28 %. I dagsläget
handlar det om ca 20 %. Det förekommer också
i den politiska retoriken jämförelser mellan
Försvarsmaktens storlek och antalet
anställda i försvarsindustrin; ” Idag när
det svenska försvaret endast består av 25
000 (varav 9 300 är yrkesofficerare)
anställda är det inte rimligt med en
industri på ca 30 000 anställda o.s.v.” Vad
sagesmannen missade var att de 30 000 som
finns i industrin till 60 % jobbar med
exportmarknaden och att dessutom 60 % av
företagens totala verksamhet utgörs av
produkter för civil och s.k. dual use
marknad. Det är alltså bara en liten del av
försvarsindustrin som arbetar direkt mot det
svenska försvaret.
Oavsett vad som är orsaken till det som vi
tror är myter och förutfattade meningar så
är det minst sagt olyckligt att det leder
till dåliga affärer för svenska
skattebetalare! För det tror vi inte är
avsikten från statens sida!
Peter Lundberg
vd Säkerhets- och försvarsföretagen
|
