Är det början på en mer offensiv försvarsindustripolitik vi ser när försvarsministern annonserar satsning på en ny ubåtsgeneration, betonar vikten av ett starkt flygvapen baserat på Gripen och markerar handlingskraft i såpoperan om försvarets helikoptrar? Om man till detta dessutom lägger det faktum att arbetet med att etablera en separat myndighet för export av försvarsmateriel nu går in i sitt slutskede inför myndighetens etablering redan den 1 augusti i år så kan man väl inte tolka detta på annat sätt än att regeringen kommit fram till att försvarsindustrin i Sverige är väl värd att vårda och bevara.

Det finns givetvis frågetecken om hur ekvationen budgetmässigt skall gå ihop med tanke på att Försvarsmakten har många stora utmaningar framför sig, inte minst det nya personalförsörjnings-systemet. Effektivisering och rationalisering av försvarets stödverksamhet har ju beskrivits som en viktig metod att finansiera ominriktningen och förnyelsen av det svenska försvaret. Vi har från industrins sida stött den strategin och i olika sammanhang framfört vår syn på hur företagen skulle kunna ta över och rationalisera sådant som inte är försvarets kärnverksamhet. Vår uppfattning är att det finns stora möjligheter till besparingar. Tyvärr går processen med offentlig privat samverkan (OPS) sakta och det är beklagligt eftersom man missar möjligheten att frigöra de medel som behövs för ökad beredskap, internationella insatser och materiella investeringar. Förmodligen är en genomförandekommitté för att ta hand om stödverksamheten och myndighetsstrukturen en nödvändighet för att få igång den rationalisering som länge har efterfrågats.

Att företagens framtid finns på exportmarknaden och i internationella samarbeten är numera ett känt faktum. För att lyckas med det krävs dock att många goda krafter drar åt samma håll. Forskning och teknikutveckling är en absolut nödvändig ingrediens för all högteknologisk industri. Likartade spelregler på konkurrensutsatt marknad är en annan nödvändig förutsättning. Och sist men inte minst är hemmarknaden och en nöjd referenskund avgörande för hur företagen lyckas internationellt. Hur är det då med dessa förutsättningar idag? Forskning och teknikutveckling har reducerats kraftigt och dessutom omprioriterats till mindre industrirelevant forskning. Någon bra mekanism för att få bästa möjliga synergi ur statens och industrins FoT-satsningar finns ännu inte. Vad gäller spelregler på marknaden har Sverige drivit frågan om ”Level Playing Field” hårt och om det skulle lyckas så är det bra för svenska företag. Problemet är bara det att Sverige är relativt ensamt i detta och de flesta andra länder, i synnerhet våra viktigaste konkurrentländer, har en annorlunda syn på hur staten och industrin skall samarbeta och hur regelverken skall tillämpas. Senast har detta förhållande uppmärksammats av Olof Erixon på Svenskt Näringsliv den 14 april 2010 i debattartikeln ”Försvarsupphandling på villospår”. Sverige kan inte ensamt styra hur den internationella marknaden beter sig och hur den utvecklas hur lovvärt syftet än är. Om vi inte anpassar oss till våra konkurrenters agerande blir, helt enkelt, resultatet att vi förlorar det ”Level Playing Field” som vi eftersträvar. Detta kommer skada våra möjligheter att samarbeta såväl inom EU som inom Norden och leda till diskriminering av svenska företag.

Jag hoppas att denna senare slutsats är en onödig och pessimistisk uppfattning och jag hoppas i stället att det ljus i tunneln som vi trots allt sett ökar i styrka och att vi får en offensiv politik som är beredd att satsa på forskning, innovation, teknikutveckling och en stark svensk säkerhets- och försvarsindustri.
 

Peter Lundberg
vd Säkerhets- och försvarsföretagen