|
Level Playing Field för alla EU:s medlemsstater?
Under 2009 fick vi ett
EU-direktiv rörande upphandling inom
säkerhets- och försvarsområdet. Det
viktigaste syftet med direktivet är att öka
öppenheten och konkurrensen på den
europeiska försvarsmaterielmarknaden. Den
svenska regeringen gjorde frågan om ett
”Level Playing Field” till en prioriterad
fråga för det svenska ordförandeskapet i EU
under hösten 2009.
Vad betyder då ”Level Playing Field”? En
optimistisk tolkning skulle kanske vara: En
marknad som kännetecknas av rent spel och
likvärdiga möjligheter.
Vi har från föreningens sida följt arbetet
med det nya direktivet under hela processen
och är nu delaktiga i arbetet med att införa
den i svensk lag. Vi har precis som den
svenska regeringen varit positiva till
ambitionen att bryta traditionell
protektionism och öppna upp den europeiska
marknaden. Anledningen är uppenbar, den
svenska hemmamarknad utgör en allt mindre
del av våra medlemsföretags marknad och vi
har därför allt att vinna på en öppnare
europeisk marknad där företagens kompetens
och konkurrenskraft kan komma till sin rätt.
Så långt är allt frid och fröjd och
försvarsministern har uttalat att han känner
sig nöjd med vad Sverige lyckats åstadkomma
under ordförandeskapet och att han i
förhandlingarna med Europas
försvarsministrar lyckades bättre än
förväntat med att även få med de stora
europeiska länderna. Vad är det då som gör
att vi från industrins sida ändå känner viss
kluvenhet inför de förändringar som ska
komma? Djävulen finns ju i detaljerna heter
det, men egentligen är det inga detaljer det
handlar om i det nya EU-direktivet.
Undantagen är många och omfattande och avser
bl.a. forskning och utveckling liksom
samarbetsprojekt. Att merparten av Europas
framtida materielutveckling i huvudsak kan
komma att genomföras i samarbete mellan två
eller flera medlemsstater är knappast någon
nyhet. Det har vi i Sverige liksom i
flertalet andra länder inriktat oss mot
sedan flera år. Redan i dag sker nästan alla
större materielutvecklingsprojekt som bi-
eller multilaterala samarbetsprojekt och de
stora aktörerna, d.v.s. Storbritannien,
Frankrike, Tyskland och Italien är i regel
drivande.
Hur blir det då med öppenhet och fri
konkurrens på försvarsmaterielmarknaden?
Självklart är det så att det är de länder
som vill och kan engagera sig i
samarbetsprojekt som också kommer att sätta
agendan beträffande vilka företag som skall
delta på den högsta nivån. Medlemsstaternas
nationella satsningar i forskning och
teknikutveckling kommer att bli den
viktigaste konkurrensfaktorn. Enskilda
företags reella kompetens och
konkurrenskraft kommer i andra hand efter
nationella särintressen dominerade av ett
fåtal stora aktörer. De nationer som har en
ensad teknologisk agenda med sin industri
kommer att gynnas.
Trenden är tydlig och innebär en ökad
centralisering och monopolisering. Det är
kanske inte så konstigt att de stora
aktörerna i Europa känner sig ganska lugna
och villigt ställer upp på detta ”Level
Playing Field”. Man kan givetvis undra om
det är förenligt med svenska intressen.
Vad som kommer att bli kvar för den öppna
marknad som EU-direktivet syftar till är i
realiteten underleverantörsleden och
marknaden för mindre komplex materiel och
standardvaror. Från föreningens sida känner
vi oro över detta och vi menar att detta är
en oro som borde delas av såväl staten som
näringslivet. Industrin i Sverige har
fortfarande ett mycket bra utgångsläge
beträffande kompetens, teknologi och
konkurrenskraft, men skall vi förvalta det
och hävda oss på den framtida europeiska
marknaden behöver vi ett långsiktigt och
strategiskt agerande i samverkan med den
svenska staten. Trots alla lovvärda
initiativ att göra marknaden mer öppen och
konkurrensutsatt kommer den även i framtiden
vara reglerad och styrd av politiska beslut
och nationella särintressen.
Peter Lundberg
vd Säkerhets- och försvarsföretagen
|
