Under 2009 fick vi ett EU-direktiv rörande upphandling inom säkerhets- och försvarsområdet. Det viktigaste syftet med direktivet är att öka öppenheten och konkurrensen på den europeiska försvarsmateriel-marknaden. Den svenska regeringen gjorde frågan om ett ”Level Playing Field” till en prioriterad fråga för det svenska ordförandeskapet i EU under hösten 2009.

Vad betyder då ”Level Playing Field”? En optimistisk tolkning skulle kanske vara: En marknad som kännetecknas av rent spel och likvärdiga möjligheter.

Vi har från föreningens sida följt arbetet med det nya direktivet under hela processen och är nu delaktiga i arbetet med att införa den i svensk lag. Vi har precis som den svenska regeringen varit positiva till ambitionen att bryta traditionell protektionism och öppna upp den europeiska marknaden. Anledningen är uppenbar, den svenska hemmamarknad utgör en allt mindre del av våra medlemsföretags marknad och vi har därför allt att vinna på en öppnare europeisk marknad där företagens kompetens och konkurrenskraft kan komma till sin rätt.

Så långt är allt frid och fröjd och försvarsministern har uttalat att han känner sig nöjd med vad Sverige lyckats åstadkomma under ordförandeskapet och att han i förhandlingarna med Europas försvarsministrar lyckades bättre än förväntat med att även få med de stora europeiska länderna. Vad är det då som gör att vi från industrins sida ändå känner viss kluvenhet inför de förändringar som ska komma? Djävulen finns ju i detaljerna heter det, men egentligen är det inga detaljer det handlar om i det nya EU-direktivet. Undantagen är många och omfattande och avser bl.a. forskning och utveckling liksom samarbetsprojekt. Att merparten av Europas framtida materielutveckling i huvudsak kan komma att genomföras i samarbete mellan två eller flera medlemsstater är knappast någon nyhet. Det har vi i Sverige liksom i flertalet andra länder inriktat oss mot sedan flera år. Redan i dag sker nästan alla större materiel-utvecklingsprojekt som bi- eller multilaterala samarbetsprojekt och de stora aktörerna, d.v.s. Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Italien är i regel drivande.

Hur blir det då med öppenhet och fri konkurrens på försvarsmateriel-marknaden? Självklart är det så att det är de länder som vill och kan engagera sig i samarbetsprojekt som också kommer att sätta agendan beträffande vilka företag som skall delta på den högsta nivån. Medlemsstaternas nationella satsningar i forskning och teknik-utveckling kommer att bli den viktigaste konkurrensfaktorn. Enskilda företags reella kompetens och konkurrenskraft kommer i andra hand efter nationella särintressen dominerade av ett fåtal stora aktörer. De nationer som har en ensad teknologisk agenda med sin industri kommer att gynnas.

Läs mer »

Peter Lundberg
vd Säkerhets- och försvarsföretagen