Året går mot sitt slut och dimman och gråvädret har legat tungt över oss den senaste tiden. Möjligen är det detta som också gjort debatten om försvaret och försvarsindustrin extra dimmig. På något obegripligt sätt ställs Försvarsmaktens problem med att få ihop uppgifter och resurser i omställningen till det nya insatsförsvaret mot behovet av modern och användbar materiel inklusive en kompetent försvars-industriell bas som stöd för den operativa förmågan. Det blir helt galet när man i debatten ställer operativ verksamhet mot behovet av en rimlig nivå på forskning, teknikutveckling och investerings-utrymme för materiell förnyelse och skapar ett artificiellt motsats-förhållande mellan försvarsförmåga och försvarsindustri. I stället borde det vara precis tvärtom.
I andra länder, till exempel våra grannländer, våra konkurrentländer och våra samarbetsländer bygger normalt säkerhets- och försvars-politiken på att den inhemska försvarsindustrin är en säkerhets-politisk resurs och en strategisk partner till det nationella försvaret. Hur har vi kommit till en så helt annorlunda syn i Sverige? Svaret är nog att våra beslutsfattare gått på myten om att försvarsindustrin kostar för mycket och att det är en alltför materieltung försvarsmakt som utgör hindret för Försvars-maktens snabba omställning. Kanske är det inte så konstigt att det blir så eftersom man hela tiden enbart talar om kostnadssidan och dessutom i ett mycket kortsiktigt perspektiv. Och så blir det eftersom budgetstyrningen av Försvarsmakten inte ger utrymme för helhetssyn och långsiktighet.
 
Läs mer »

Peter Lundberg
vd Säkerhets- och försvarsföretagen